♥

Ni som inte tycker att man ska skriva om hur ledsen man är på en blogg ska absolut inte lägga ner energi på att läsa det här! Då har ni kommit jävligt fel.
Jag tror att det är många som förstår och gör ni inte det så
spelar det ingen roll
Det är ändå inte meningen.

Det har blivit tungt nu. Jag håller på att stupa..
Jag får inte och jag ska inte.
Jag ska kämpa på och det kommer gå bra.
Det vet jag!
Säger som en klok kille sa till mig: Det kommer bli bra, men jag vet inte när men det kommer bli jävligt bra.
Så sant. det kommer bli bra, men frågan är när?

Det som känns tråkigt är att jag har kastat bort 2 år av mitt liv på nånting som jag egentligen inte ville.
Varför?
Jag var rädd. Jag vågade inte ta steget att lämna det.
Men jag kan med gott samvete säga att jag är glad över att det är över nu.-
Du var ju trots allt den som stampade hårdast på mig! Och det är inte förrän
nu i efterhand jag inser hur du manipulerade mig.
Shit, jag kan inte förstå vad jag var inne i för nått. Och att jag inte gick ur det tidigare.
Det fick mig att bli konstig psykiskt.

Men det var inte där allt började.
Det började långt innan. Flera år.
Vid skiljsmässan. Jag började dra mig undan och försökte att va hemma så lite som möjligt.
För jag visste egentligen inte längre vart mitt hem fanns.
Att kastas fram och tillbaka mellan 2 olika personer var inte min grej.
Men sen flyttade pappa och det tog knäcken på mig. Men nu behövde jag inte längre kastas runt. För nu hade jag inget val längre.
Jag tog min flykt och var med kompisar istället för att va hemma. Det är lite så jag gör nu också.
Men det började på riktigt när en hemsk person kom in i mitt liv. Pappas nya som inte längre finns kvar sån tur är. Och när pappa började jobba i norge och lämnade mig ensam i huset med henne så var jag rädd.
Ni vet som den elaka styvmamman i Askungen. Jag fick bli askungen. I början köpte hon mig.
Hon ville att jag skulle tycka om henne och valde därför att köpa massa kläder till mig. Sen när hon märkte att jag accepterade henne så vände hon. En tvärvändning. Hon kollade inte på mig. Hon låste in tvdosorna för att jag inte skulle få se på tv. Hon tog in på hotell i sunne för att jag var hemma för mkt.
När hon också började jobba i Norge så tog hon med tvdosorna dit bara för att jag inte skulle få se på tv.
Hon tog min pappa ifrån mig.
Hon blev arg om jag städade eller sätte upp julsaker i mitt eget hus.
Hon ville att det skulle göras på hennes sätt.
Helst inga julsaker alls för att hennes förra var alkoholist.
det gick ut över oss.
Det var hon som fick mig att må riktigt dåligt. Det var hon som hade sönder mig!
Och när pappa började jobba i norge och lämnade mig ensam i huset med henne så var jag rädd.
Hon tyckte att jag ver ivägen i mitt eget hus.
Jag ville att hon skulle dö.
Eller åtminstånde försvinna långt åt helvete från mig och min pappa. 

Jag önskar att jag inte var rädd för nått. Jag önskar att jag var starkare.
Jag är livrädd men jag vet inte för vad. Och jag är svag-
Det kanske inte syns. Men så är det.
Så jävla mycket saker som jag kopplar bort för att jag är feg.
Saker som jag är rädd för att höra när jag vet att jag själv har en medverkan till att det är så här.
Det hugger och det svider. Men det känns ändå stabilt.
Ingen är perfekt och allra minst jag.
Hade jag varit stark hade jag aldrig fallit ner i de här svackorna som jag befinner mig i.
Jag vill komma ur dom och det är därför jag kommer få hjälp!
Att hela tiden känna känslan att man inte räcker till.
Och att bli förvirrad av att från den ena få höra att man gör det - man räcker till och man duger.
Och att från den andra få höra att man faktiskt inte gör det.
det förvirrar mig!

Jag skriver inte det här för att folk ska tycka synd om mig. För det hatar jag när folk gör..
Jag klarar mig. Jag skriver det för att jag behöver få ur mig lite.
Jag orkar inte gå att bära på allt helt själv.
Jag vill inte att någon ska dela det här med mig heller jag vill bara få bort en liten del av den tunga bördan på mina axlar och det här är mitt sätt jag gör det på.

Egentligen finns det vara en enda personen på den här jorden som vet ALLT om mig!
Då menar jag allt.. Och hon är den enda som verkligen förtår mig och min situation.
Och vi är jävligt lika.
Det känns bra. Egentligen är vi inte olika på nått ställe.
Jo - hon duschar på kvällen och jag på morgonen. Men ja inte annars.
Allt är lika. Smak på killar, kläder, musik, folk bara att det ena kan bara lite bredare för den andra om ni fattar?
Det gör jag knappt själv när jag skriver så. Men aa.
Hade jag inte haft henne så hade jag nog inte klarat det så här länge.
Och jag tror inte själv hon vet hur jäkla speciell hon är för mig. Som en tvilling. En man delar allt med.
Det är så vi gör! L <3